Libanon: Cui bono?

Idag mördades den ledande libanesiske politikern Pierre Gemayel. För snart två år sedan mördades ytterligare en framträdande politiker, Rafik al-Hariri. Bägge var kritiska till det syriska inflytandet i landet. Precis som när det gällde Hariri tutar nu alla västmedia, med Israel och slaktaren-in-chief i Washington, ut att det är Iran och Syrien som ligger bakom. Men var och en med någon insikt i Syriens situation frågar sig vad Syrien skulle tjäna på detta. Landet försöker ju desperat komma ut ur sin isolering med bl a olika ouvertyrer till Iraks regering. Tecken finns också på att kretsar i Väst vill få med Syrien på att städa upp efter den katastrof Bush och Blair skapat i Mellanöstern. I själva Libanon står Syrien starkare i opinionen idag än man gjort på årtionden genom sin relation till Hizbollah. Vad har Syrien i detta läge för intresse av ett möjligt inbördeskrig i Libanon?

Ett inbördeskrig skulle däremot tjäna Israel och uppnå det man inte helt lyckades med under det nyss avslutade kriget: slå sönder Libanon. Inbördeskrig skulle också ge Väst anledning att intervenera (man är redan på plats via FN). Om mordet kan skyllas på Syrien åker Syrien åter ut i kylan. För Bush och Israel ger mordet också värdefulla mediala argument för det anfall på Iran och Syrien de så hett åstundar. Kan krigshetsarna i USA och Israel gå så långt som till politiska mord, statsterrorism, för att provocera fram ett krig? Tvivelsutan! Vi VET att Israel ständigt mördat palestinska politiker. Varför kan de inte mörda libanesiska? Att denna möjlighet aldrig diskuteras i våra media visar att vi glidit mycket långt in i ett protofascistiskt medialt skymningsland.