GOTT NYTT ÅR ...

En irakisk bloggare summerar det gångna året i Irak


Bara detta att ockupationsmakten i Irak med dess hjälpgummor kan komma på tanken att motståndet i landet är brutet genom att Saddam Hussein blivit hängd, visar på hur isolerade dessa är från verkligheten.

Slutet på ännu ett år. Man vet att landet är i fara genom

- att FN tvingas öppna en särskild organisation, UNAMI, för att bringa reda i det kaos och blodbad som drabbat landet.

- att denna organisation inte kan drivas ut härifrån

- att de politiker som arbetat på att försätta landet i denna sorgliga situation inte längre kan befinna sig i eller ens i närheten av dess gränser.

- att det enda som USA och Iran kan enas om är det sönderfall som landet befinner sig i. Åtta år av krig och tretton år av sanktioner anses nu som landets guldålder

- att landet anses "sälja" 2 miljoner fat olja per dag, medan man själv varje dag köar i fyra timmar för att köpa sin olja till generatorn på den svarta marknaden.

- att efter fem timmar utan el man får en timmas elektricitet men då finner att regeringen meddelar, att den tänker skära ner på eldistributionen just då.

- att politiker som stött kriget tillbringar timmar i TVrutan med att debattera huruvida detta handlar om sekteristiskt blodbad eller ett inbördeskrig.

- att människor känner sig lyckligt lottade om de över huvud taget lyckas identifiera kroppen efter den släkting som varit försvunnen i två veckor.

- att det dagliga livet för en vanlig irakisk medborgare reducerats till att identifiera kroppar, undvika bilbomber och försöka få kontroll över vilka familjemedlemmar som har fängslats, emigrerat eller kidnappats.

År 2006 ansågs vara det värsta året hittills. Nej- egentligen inte. Vidden av kriget och ockupationen har först nu drabbat landet med sin fulla kraft. Det är som att ha en stor och hård bit torr jordklump i sin hand som man med all styrka försöker bryta sönder.

Den första sprickan tar sin form efter att infrastrukturen rämnat då den demolerats av missiler och det allra senaste i vapenväg.

Mindre sprickbildningar uppkommer med politiker som Chalabi, Al Hakim, Talbani, Pachachi, Allawi och Maliki.

Sprickorna börjar långsamt breda ut sig genom den solida klumpen och når ut till kanterna likt skelettlika händer.
Då man därefter pressar på och sliter från alla håll och kanter börjar jordklumpen långsamt men säkert spricka upp - än här än där.

Detta är dagens Irak. Amerikanarna har utfört ett duktigt arbete genom att bryta sönder landet. I år har nästan alla insett att det var planerat från början. Det var för många blunder från deras sida för att bara vara misstag. Situationen är alltför katastrofal.

De människor som Bushadministratuion

en valde att stödja och lyfta fram var rätt och slätt för hemska - från galningen och försnillaren Chalabi till terroristen Jaffari och milismän som Maliki.

Beslutet att upplösa den irakiska armén, den ursprungliga konstitutionen så att miliser kunde överta säkerheten i landet, var så förödande att den inte kunde vara annat än avsiktlig.

Frågan är nu varför. Jag har de senaste dagarna verkligen frågat mig det.Vad tjänar egentligen USA på att förstöra Irak i denna omfattning? Jag är säker på att det idag bara är rena idioter som kan tro att kriget och ockupationen endast handlat om rädslan för kärnvapen eller en verklig fruktan för Saddam.

Al Qaeda? Det är skrattretande. Bush har effektivt lyckats skapa fler terrorister i Irak de senaste fyra åren än vad Osama skulle kunna göra i tio terroristläger i de avlägsna afghanska bergen. Våra barn leker idag "prickskyttar och jihadister" där den ena skjuter amerikanska soldater mellan ögonen och den andra demolerar jeepar.

Särskilt det sista året har blivit en vändpunkt. Nästan alla irakier har förlorat så mycket. Så mycket. Det finns ingen möjlighet att bara beskriva det vi har förlorat genom kriget och ockupationen.

Det finns inte ord att beskriva den känsla som följer av vetskapen om att det varje dag hittas nästan 40 kroppar i varierande grad av upplösning. Det existerar ingen kompensation för det tjocka svarta moln av fruktan som nu hänger över alla irakiers huvud.

En fruktan så utanför vars och ens kontroll att det gränsar till det skrattretande - om ditt namn är "för mycket" sunni eller "för mycket" shia. En fruktan för saker som - amerikanare i tanks , poliser som patrullerar ditt område i svarta kläder och med gröna flaggor och irakiska poliser som bär svarta masker vid checkpoints.

Återigen kan jag inte låta bli att fråga mig varför detta över huvud taget har inträffat. Vad var poängen med att bryta sönder Irak så till den grad att det inte går att reparera? Iran tycks vara den enda som har tjänat på allt detta. Deras närvaro i Irak är idag så väletablerad att bara det att öppet kritisera en religiös figur eller en ayatolla gränsar till självmord.

Har situationen nu glidit så utom allt räckhåll för USA att den är oåterkallelig? Eller var detta del av planen från början? Mitt huvud värker av att bearbeta alla dessa tankar. Det som nu förbluffar mig är varför. Varför slänga bränsle på elden? Både Sunnis och moderata Shia
har jagats ut från de stora städerna i söder.

Huvudstaden Bagdad slits nu i stycken; Shia lämnar sunniområden och Sunnis lämnar shiaområden.- en del under hot och andra i rädsla för attacker. Människor skjuts öppet vid checkpoints eller från fordon. Många högskolor har lagt ner undervisningen.Tusentals irakier skickar inte längre sina barn till skolan. Situationen är helt enkelt för osäker.

Varför göra saker värre genom att insistera på att Saddam nu skall hängas? Vilka tjänar på detta? Iran naturligtvis, men vilka mer? Det finns en verklig rädsla för att denna avrättning kommer att leda till den slutliga explosion som skakar Irak. En del shia och sunni har hotat att beväpna sina klaner mot amerikanarna om Saddam avrättas. Irakierna i allmänhet observerar noga vad som händer och förbereder sig på det värsta.

Detta beror på att Saddam inte längre representerar sig själv eller sin regim. På grund av att den amerikanska krigspropagandans oupphörligt fört fram Saddam som representant för alla sunniaraber (trots att de flesta i hans regering var shia) representerar han idag alla sunni.

Amerikanarna har genom sina tal, nyhetsförmedling och nickedockor gjort mycket klart att de anser att han personifierar sunnimotståndet mot ockupationen.

I grova drag säger amerikanarna med denna avrättning: "Titta här sunniaraber - detta är er man, det vet vi alla. Vi hänger honom, han symboliserar er." Och gör inget misstag nu, rättegången, domen och avrättningen är till 100 % amerikansk. En del av skådespelarna var irakier men produktionen, regin och klippningen var äkta Hollywood (fast lågbudget - enligt min mening)

Detta är naturligtvis anledningen till att Talabani inte vill underteckna dödsdomem - inte för att denna pöbellike man plötsligt fått ett samvete, utan för att han inte vill bli den som utför hängningen - i så fall skulle han efter det inte kunna resa nog långt bort.

Maliki's regering kunde inte hålla igen sin glädje. De tillkännagav att de godkänt domen innan den ens var avkunnad. För några nätter sedan intervjuade några amerikanska nyhetsprogram Malikis byråchef Basim Al-Hassani, som talade en tydlig amerikansk-engelska, om den kommande avrättningen som om det vore en karneval han skulle delta i.

Han satt och såg slapp och konstig ut med en dialog uppblandad med 'gonna', 'gotta' och 'wanna'...vilket händer antar jag, då de enda människor som man umgås med är amerikanska soldater.

Min enda förklaring är att amerikanarna vill dra sig ur Irak men då lämna ett fullfjädrat inbördeskrig bakom sig. För det skulle inte se bra ut om de drar sig ur landet och saker och ting efter det utvecklas till det bättre, eller hur?

Nu närmar vi oss slutet på år 2006 och jag är ledsen. Inte bara för läget i landet utan för vår mänsklighet som irakier. Vi har förlorat en del av vår medkänsla och vårt civiliserade sätt som jag tror gjorde oss så speciella för fyra år sedan.

Jag tar mig själv som exempel. Då för nära fyra år sedan ryckte jag till varje gång jag hörde talas om en dödad amerikansk soldat. Det var ockupanter, men samtidigt var de mänskliga varelser och bara vetskapen om att de dödats i mitt land gav mig sömnlösa nätter. Det spelade ingen roll att de korsade oceanen för att attackera Irak. Jag kände verkligen för dem.

Hade jag inte uttryckt dessa känslor i just denna blog, hade jag idag inte trott det . Nu representerar de rätt och slätt ett antal: 3000 amerikanare dödade under fyra år. Än se´n då? Det är samma antal irakier som dödas under mindre än en månad. Amerikanarna hade familjer? Så synd, det har vi med. Liksom kropparna på gatorna och de som ligger och väntar på att bli identifierade på bårhuset.

Är den amerikanska soldat som dog idag i Anbarprovinsen mer viktig än en kusin till mig som sköts förra månaden, natten till hans förlovning med den kvinna som han velat gifta sig med de sista sex åren? Jag tror inte det.

Bara för att amerikanarna dör i ett mindre antal gör dem inte mer speciella, eller hur?
*******************************************
Översättningen gjord av Ingrid Ternert. Kolla Fredskoalitionen Göteborg
http://www.fredskoalitionen.se. Ge ett bidrag till pg 4064380-1