Uttalande av Linksfraktion i Förbundsdagen inför NATOs toppmöte i Riga

Ju oftare protagonisterna för ett starkt NATO talar om att alliansen naturligtvis inte gör anspråk på rollen som världspolis, desto klarare blir det, att det är precis vad det handlar om.

Därför firar man nu färdigställandet av snabbinsatsförbandet NATO Response Force (NRF). På vilken folkrättslig grund och för vilka politiska mål dessa trupper ska sättas in, är som tidigare oklart. Säkert är dock att Bundeswehr till sist inte kan vägra, när NATO beslutar sig för att sätta in NRF i södra Afghanistan. Mitgegangen ist mitgehangen (ungefär = den som ger sig in i leken får leken tåla).

I förspelet till Riga talas också om en ytterligare upprustning av militäralliansen. Trots att den redan svarar för ca 65 % av de globala rustningarna, ska kapprustningen alltså hettas upp.

Dessutom ska NATO tala med vissa utvalda länder* om "globala säkerhetspartnerskap". Därmed har man erkänt att skjortan är för trång för att fylla den bakom kulisserna påtagna rollen som världspolis. Den nya koalitionen av villiga - påtänkt är framför allt Japan och Australien - ska i framtiden sörja för att NATO också kan verka som ordningsmakt i Stilla havsområdet. Länderna i den regionen blir säkert glada.

Vore de styrande i NATO för en gångs skull ärliga, skulle de i Riga retirera från den ambitiösa planen som global ordningsmakt: deras referensexempel Afghanistan sjunker allt djupare i kaos. Det militära terrorismbekämpandet i ramen för Operation Enduring Freedom har visat sig som den bästa propagandan för rekrytering av nya terrorister. NATOs biståndsinsats har bara höjt osäkerheten i hela världen.

NATOs fixering vid uppbyggnad och utvidgning av den militära kapaciteten muterar till ett självändamål med icke kalkylerbara risker. Om NATO inte har några andra politiska idéer borde man i Riga själva upplösa militäralliansen.

Översättning: Sixten Andréasson

* Till de särskilt påtänkta icke-medlemmarna man vill dra närmare hör Sverige och Finland (Trots allts anmärkning)

(från:http://groups.yahoo.com/group/afghanistan_ockuperat/)

Libanon: Cui bono?

Idag mördades den ledande libanesiske politikern Pierre Gemayel. För snart två år sedan mördades ytterligare en framträdande politiker, Rafik al-Hariri. Bägge var kritiska till det syriska inflytandet i landet. Precis som när det gällde Hariri tutar nu alla västmedia, med Israel och slaktaren-in-chief i Washington, ut att det är Iran och Syrien som ligger bakom. Men var och en med någon insikt i Syriens situation frågar sig vad Syrien skulle tjäna på detta. Landet försöker ju desperat komma ut ur sin isolering med bl a olika ouvertyrer till Iraks regering. Tecken finns också på att kretsar i Väst vill få med Syrien på att städa upp efter den katastrof Bush och Blair skapat i Mellanöstern. I själva Libanon står Syrien starkare i opinionen idag än man gjort på årtionden genom sin relation till Hizbollah. Vad har Syrien i detta läge för intresse av ett möjligt inbördeskrig i Libanon?

Ett inbördeskrig skulle däremot tjäna Israel och uppnå det man inte helt lyckades med under det nyss avslutade kriget: slå sönder Libanon. Inbördeskrig skulle också ge Väst anledning att intervenera (man är redan på plats via FN). Om mordet kan skyllas på Syrien åker Syrien åter ut i kylan. För Bush och Israel ger mordet också värdefulla mediala argument för det anfall på Iran och Syrien de så hett åstundar. Kan krigshetsarna i USA och Israel gå så långt som till politiska mord, statsterrorism, för att provocera fram ett krig? Tvivelsutan! Vi VET att Israel ständigt mördat palestinska politiker. Varför kan de inte mörda libanesiska? Att denna möjlighet aldrig diskuteras i våra media visar att vi glidit mycket långt in i ett protofascistiskt medialt skymningsland.