Nato bombar Belgrads innerstad 1999

Viktigt att Sverige förblir alliansfritt


I media framförs nu allt fler krav på att Sverige skall bli fullvärdig
medlem i Nato. Det är ett huvudlöst krav som strider mot en stor svensk
folkmajoritets välgrundade åsikt.

Nato bildades 1951 som en militärallians med udden mot Sovjet. Vid
Warszawapaktens upplösning 1991 hoppades många på en ny fredligare
värld. Därav blev intet. Istället började Nato energiskt fylla upp det
vakuum som Sovjet lämnat. Fr o m anfallet mot Jugoslavien 1999 - ett
brott mot FN:stadgans §2 som förbjuder militära anfall utan
säkerhetsrådets godkännande och enligt Nürnbergdomstolen ”det yttersta
internationella brottet” – har Nato idogt arbetat på att upplösa den
folkrätt som trots allt gav ett visst skydd för mindre stater. Natos
utvidgning ända fram till Rysslands gränser, vägran att ratificera 1999
års avtal om konventionella trupper i Europa (CFE) och USA:s
missilbyggen i Polen och Tjeckien har åter fört upp kapprustning och
krigshot på dagordningen.

Redan detta visar farligheten hos den organisation som vi redan har
alltför mycket samarbete med. Ser vi till vem som leder Nato förefaller
ett medlemskap än mer vanvettigt. Natovännerna struntar helt i USA:s
förfärliga syndaregister: Glömda är alla de grova förbrytelser mot
freden och mänskligheten som landet begått åren 1945-2000: runt 60
interventioner, bombningar av 25 länder, inblandning i val i 23 länder.
Antalet dödade under USA:s framfart har av fredsforskaren Johan Galtung
beräknats till ofattbara 12-16 miljoner (Globalt perspektiv 1/2004). I
siffran ingår bara en del av de nu kanske 1,5 miljoner som dödats av
sanktioner och USA:s illegala krig mot Irak (Unicef 1999, Lancet 2006,
ORB 2007).

Historiskt sett har militära allianser ledda av krigiska stormakter fått
ödesdigra konsekvenser för små medlemsländer. De har ofelbart dragits in
i katastrofala stormaktsuppgörelser (till exempel första världskriget) eller
koloniala krigståg (till exempel USA:s krig i Irak). I kritiska situationer har
de ofta svikits när stormakterna i första hand sett till sina egna
intressen.

För Sverige har alliansfriheten, trots ett hemligt samarbete med väst,
starkt bidragit till att vi haft fred i 200 år. Till freden har också
den av Nato nu hotade folkrätten bidragit. Istället för att bli nyttiga
idioter åt USA genom Natoanslutning, bör vi på alla sätt sträva efter en
återgång till den politik för alliansfrihet och folkrätt som en gång
gjorde vårt land respekterat i världen. En självständig politik ger oss
nödvändig handlingsfrihet i en allt mörkare och allt mer oförutsägbar
värld.

Lennart Palm
GP Fria ord 6/12 2007

Jan Myrdals tal i Degerfors Första Maj 2007

INTE EN MAN INTE ETT ÖRE

Jan Myrdal De reformer vilka drevs igenom i Sverige från trettiotalet och framåt var resultatet av folklig kamp. Dock, den härskande klass som tvangs till vissa eftergifter behöll sin ekonomiska makt. Nu när kraftförhållandet inom och utom Sverige ändrats genomför den därför en sig lönsam ekonomisk politik och social nedmontering som direkt drabbar de arbetande. I Degerfors vet ni det väl. Det rör sig dock inte enbart om nedläggningar och nedmontering inom riket; i sitt profitintresse driver den härskande klassen i Sverige nu igenom en kortsynt antinationell utrikespolitik och en aktivistisk krigspolitik. Det var inte bara tur att Sverige i tvåhundra år hölls utanför krigen. Den neutralistiska politik som Karl Johan Bernadotte formulerade i de dåtida stormaktskonflikterna den 4 januari 1834 förblev, all vacklan och alla motsättningar till trots, i nästan tvåhundra år riktningsgivande för svensk utrikespolitik. I olika lägen kunde man kritisera vissa inslag; men i stort tjänade denna politik det svenska folket. Nu har den härskande klassen i sin giriga jakt på profit drivit igenom att denna politik övergivits och inte bara det. Sverige är inte längre en suverän stat. Den har inlemmats i den europeiska överstatlighet som enligt det mönster Bismarck gav (med tvångsenandet av de tyska länderna från tullunion till kejsardöme) nu omvandlas till en imperialistisk stormakt och som sådan deltar i en blodig och oblodig kamp om världsvälde. Detta innebär att Sverige som stat, för vår egen överlevnads skull måste bryta med detta EU. Den är en oss farlig och folkfientlig statsbildning. Av samma skäl som vi vägrade vara med då det gällde Hitlers Neuropa bör vi nu kräva Sverige ut ur EU. Det kravet innebär att vi återställer vår svenska suveränitet samt den - i och för sig formella - rättssäkerhet det svenska folket kämpade sig till från trettonhundratalet och framåt och den - borgerliga för att vara exakt -  parlamentariska demokratin. Kring dessa krav är det möjligt att samla stora grupper också bland sådana som allmänt anser sig vara borgerliga. Alltså, för att tala politiskt, mellanskikt och småborgare. I vår epok har det i mer än hundra år bland ledande militärer i riket funnits grupper av så kallade aktivister. Dessa aktivistiska höga officerare sökte föra Sverige i krig mot Norge under unionskrisen. Bland andra Hjalmar Branting och Zeth Höglund ställdes inför rätta för att ha påpekat att gevären i sådant fall kunde riktas mot dem. Sedan förmådde den organiserade arbetarklassen tvinga igenom en fredlig uppgörelse mellan Sverige och Norge. Under Första världskriget misslyckades dessa höga militärer driva igenom att Sverige modigt - som det hette - slöt upp på Tysklands sida. Det av två skäl. Dels det starka och medvetet organiserade folkliga krigsmotståndet. (Också då ställdes Zeth Höglund och hans kamrater för övrigt inför rätta.) Dels visade slaget vid Marne 1914 att Tysklands seger inte var given. Under denna tid var militarismen en huvudfiende i våra länder. Paroller som: Inte en man! Inte ett öre! uttryckte inställningen och det medvetandegörande politiska arbetet bland manskapet inom militären var en viktig politisk uppgift. Läget förändrades under fascismens frammarsch. Det blev än mer nödvändigt att skilja på militär och militarism. Visst visade det sig under såväl Francos uppror som de tyska angreppen på Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike att det fanns förrädiska officerare vilka i kraft av sina klassintressen gick med fascisterna mot det egna folket. Det var därför - vilket min farbror Gösta Gestad, socialdemokrat och aktiv i det frivilliga försvarsarbetet då berättade för mig och som bland andra Ivar Lo skrivit om - fackligt aktiva beredskapsmän vid gränsen till Norge hade kommit överens om att i händelse av ett tyskt angrepp skulle kända nazistiska officerare skjutas ned innan de hunnit ge någon order. Till Per Albins styrka som politiker och statsman hörde att han först stod mot aktivisternas krav på att Sverige skulle sluta upp på Finlands sida i kriget mot Sovjetunionen, att han insåg att Englands och Frankrikes krav på genommarsch för att hjälpa Finland blott var ett svepskäl för att ockupera våra gruvor, och att han trots ledande svenska militärers sabotageförsök verkade för ett fredsslut mellan Helsingfors och Moskva. Han förlamade sedan den av höga aktivistofficerare som Rappe planerade statskupp vilken hade stöd från Tyskland. För att tydliggöra vill jag påpeka att jag som femtonåring gick med såväl i U-30, Ungdomslandstormens avdelning i Bromma, som i Sverges kommunistiska ungdomsförbund. Det fanns ingen motsättning. Som ungkommunist var jag anti-militarist men inte pacifist. Det fanns också då många i verklig mening patriotiska officerare. Men under femtiotalet var stora grupper bland de höga militärerna åter ordrätt landsförrädiska. I strid med Sveriges officiella politik organiserade de väpnade diversionistuppdrag i Baltikum. Den militära signalspaning de på Förenta staternas uppdrag lät genomföra mot Sovjetunionen i Östersjöområdet var brottslig. (Hade kunnat vara casus belli om Moskva så velat.) Den kom att kosta flera svenskar livet. Jag var då inte överens med den försiktighet med vilken den kommunistiska pressen skrev om detta. Men jag böjde mig för argumentet - det var ju på Enbomsprovokationens tid! - att om det i detalj trycktes det jag och andra då hade inhämtat från militära uppgiftslämnare skulle följden bli partiförbud. (Den som var med på den tiden vet hur tongångarna gick i press och radio!) Vi lever i de många krigens tid. Nu för imperialisterna åter öppna krig i Irak och Afghanistan. Det väntar flera krig. Krigsherrarna och damerna säger sig mörda och bränna och spränga i fredens, demokratins och de mänskliga rättigheternas intresse. Det är lika lustigt som när Rysslands tsar sade sig kämpa för de små europeiska folkens rätt. Alla vet vi ju att de för krig för råvaror, marknader och baser. I denna situation är Sverige som stat en liten internationell asätare vilken  tassar i de stora rovdjurens spår. Det är till denna asätaruppgift det som förr var ett försvar för nationen omvandlats. Militärutgifterna i Sverige stiger men det som kallades Sveriges försvarsmakt har - också officiellt - blott blivit en legotrupp åt imperialismen. Arbetslösa ungdomar lockas med höga månadslöner att göra krigstjänst åt imperialismen. En direkt politisk uppgift är att med olika aktioner tvinga den svenska staten att ta hem sina legosoldater från kriget i Afghanistan. De svenskar som stupat där och de som kommer att där stupa dör på samma vanärans fält som de svenskar vilka som Hallberg-Cuula stupade vid Hangö eller på östfronten 1941 - 1945. Det är alltså också nödvändigt att åter - nu som då, lagar och förordningar till trots - även inom militären genomföra samma slags medvetandegörande agitation som inför Första världskriget.

GOTT NYTT ÅR ...

En irakisk bloggare summerar det gångna året i Irak


Bara detta att ockupationsmakten i Irak med dess hjälpgummor kan komma på tanken att motståndet i landet är brutet genom att Saddam Hussein blivit hängd, visar på hur isolerade dessa är från verkligheten.

Slutet på ännu ett år. Man vet att landet är i fara genom

- att FN tvingas öppna en särskild organisation, UNAMI, för att bringa reda i det kaos och blodbad som drabbat landet.

- att denna organisation inte kan drivas ut härifrån

- att de politiker som arbetat på att försätta landet i denna sorgliga situation inte längre kan befinna sig i eller ens i närheten av dess gränser.

- att det enda som USA och Iran kan enas om är det sönderfall som landet befinner sig i. Åtta år av krig och tretton år av sanktioner anses nu som landets guldålder

- att landet anses "sälja" 2 miljoner fat olja per dag, medan man själv varje dag köar i fyra timmar för att köpa sin olja till generatorn på den svarta marknaden.

- att efter fem timmar utan el man får en timmas elektricitet men då finner att regeringen meddelar, att den tänker skära ner på eldistributionen just då.

- att politiker som stött kriget tillbringar timmar i TVrutan med att debattera huruvida detta handlar om sekteristiskt blodbad eller ett inbördeskrig.

- att människor känner sig lyckligt lottade om de över huvud taget lyckas identifiera kroppen efter den släkting som varit försvunnen i två veckor.

- att det dagliga livet för en vanlig irakisk medborgare reducerats till att identifiera kroppar, undvika bilbomber och försöka få kontroll över vilka familjemedlemmar som har fängslats, emigrerat eller kidnappats.

År 2006 ansågs vara det värsta året hittills. Nej- egentligen inte. Vidden av kriget och ockupationen har först nu drabbat landet med sin fulla kraft. Det är som att ha en stor och hård bit torr jordklump i sin hand som man med all styrka försöker bryta sönder.

Den första sprickan tar sin form efter att infrastrukturen rämnat då den demolerats av missiler och det allra senaste i vapenväg.

Mindre sprickbildningar uppkommer med politiker som Chalabi, Al Hakim, Talbani, Pachachi, Allawi och Maliki.

Sprickorna börjar långsamt breda ut sig genom den solida klumpen och når ut till kanterna likt skelettlika händer.
Då man därefter pressar på och sliter från alla håll och kanter börjar jordklumpen långsamt men säkert spricka upp - än här än där.

Detta är dagens Irak. Amerikanarna har utfört ett duktigt arbete genom att bryta sönder landet. I år har nästan alla insett att det var planerat från början. Det var för många blunder från deras sida för att bara vara misstag. Situationen är alltför katastrofal.

De människor som Bushadministratuion

en valde att stödja och lyfta fram var rätt och slätt för hemska - från galningen och försnillaren Chalabi till terroristen Jaffari och milismän som Maliki.

Beslutet att upplösa den irakiska armén, den ursprungliga konstitutionen så att miliser kunde överta säkerheten i landet, var så förödande att den inte kunde vara annat än avsiktlig.

Frågan är nu varför. Jag har de senaste dagarna verkligen frågat mig det.Vad tjänar egentligen USA på att förstöra Irak i denna omfattning? Jag är säker på att det idag bara är rena idioter som kan tro att kriget och ockupationen endast handlat om rädslan för kärnvapen eller en verklig fruktan för Saddam.

Al Qaeda? Det är skrattretande. Bush har effektivt lyckats skapa fler terrorister i Irak de senaste fyra åren än vad Osama skulle kunna göra i tio terroristläger i de avlägsna afghanska bergen. Våra barn leker idag "prickskyttar och jihadister" där den ena skjuter amerikanska soldater mellan ögonen och den andra demolerar jeepar.

Särskilt det sista året har blivit en vändpunkt. Nästan alla irakier har förlorat så mycket. Så mycket. Det finns ingen möjlighet att bara beskriva det vi har förlorat genom kriget och ockupationen.

Det finns inte ord att beskriva den känsla som följer av vetskapen om att det varje dag hittas nästan 40 kroppar i varierande grad av upplösning. Det existerar ingen kompensation för det tjocka svarta moln av fruktan som nu hänger över alla irakiers huvud.

En fruktan så utanför vars och ens kontroll att det gränsar till det skrattretande - om ditt namn är "för mycket" sunni eller "för mycket" shia. En fruktan för saker som - amerikanare i tanks , poliser som patrullerar ditt område i svarta kläder och med gröna flaggor och irakiska poliser som bär svarta masker vid checkpoints.

Återigen kan jag inte låta bli att fråga mig varför detta över huvud taget har inträffat. Vad var poängen med att bryta sönder Irak så till den grad att det inte går att reparera? Iran tycks vara den enda som har tjänat på allt detta. Deras närvaro i Irak är idag så väletablerad att bara det att öppet kritisera en religiös figur eller en ayatolla gränsar till självmord.

Har situationen nu glidit så utom allt räckhåll för USA att den är oåterkallelig? Eller var detta del av planen från början? Mitt huvud värker av att bearbeta alla dessa tankar. Det som nu förbluffar mig är varför. Varför slänga bränsle på elden? Både Sunnis och moderata Shia
har jagats ut från de stora städerna i söder.

Huvudstaden Bagdad slits nu i stycken; Shia lämnar sunniområden och Sunnis lämnar shiaområden.- en del under hot och andra i rädsla för attacker. Människor skjuts öppet vid checkpoints eller från fordon. Många högskolor har lagt ner undervisningen.Tusentals irakier skickar inte längre sina barn till skolan. Situationen är helt enkelt för osäker.

Varför göra saker värre genom att insistera på att Saddam nu skall hängas? Vilka tjänar på detta? Iran naturligtvis, men vilka mer? Det finns en verklig rädsla för att denna avrättning kommer att leda till den slutliga explosion som skakar Irak. En del shia och sunni har hotat att beväpna sina klaner mot amerikanarna om Saddam avrättas. Irakierna i allmänhet observerar noga vad som händer och förbereder sig på det värsta.

Detta beror på att Saddam inte längre representerar sig själv eller sin regim. På grund av att den amerikanska krigspropagandans oupphörligt fört fram Saddam som representant för alla sunniaraber (trots att de flesta i hans regering var shia) representerar han idag alla sunni.

Amerikanarna har genom sina tal, nyhetsförmedling och nickedockor gjort mycket klart att de anser att han personifierar sunnimotståndet mot ockupationen.

I grova drag säger amerikanarna med denna avrättning: "Titta här sunniaraber - detta är er man, det vet vi alla. Vi hänger honom, han symboliserar er." Och gör inget misstag nu, rättegången, domen och avrättningen är till 100 % amerikansk. En del av skådespelarna var irakier men produktionen, regin och klippningen var äkta Hollywood (fast lågbudget - enligt min mening)

Detta är naturligtvis anledningen till att Talabani inte vill underteckna dödsdomem - inte för att denna pöbellike man plötsligt fått ett samvete, utan för att han inte vill bli den som utför hängningen - i så fall skulle han efter det inte kunna resa nog långt bort.

Maliki's regering kunde inte hålla igen sin glädje. De tillkännagav att de godkänt domen innan den ens var avkunnad. För några nätter sedan intervjuade några amerikanska nyhetsprogram Malikis byråchef Basim Al-Hassani, som talade en tydlig amerikansk-engelska, om den kommande avrättningen som om det vore en karneval han skulle delta i.

Han satt och såg slapp och konstig ut med en dialog uppblandad med 'gonna', 'gotta' och 'wanna'...vilket händer antar jag, då de enda människor som man umgås med är amerikanska soldater.

Min enda förklaring är att amerikanarna vill dra sig ur Irak men då lämna ett fullfjädrat inbördeskrig bakom sig. För det skulle inte se bra ut om de drar sig ur landet och saker och ting efter det utvecklas till det bättre, eller hur?

Nu närmar vi oss slutet på år 2006 och jag är ledsen. Inte bara för läget i landet utan för vår mänsklighet som irakier. Vi har förlorat en del av vår medkänsla och vårt civiliserade sätt som jag tror gjorde oss så speciella för fyra år sedan.

Jag tar mig själv som exempel. Då för nära fyra år sedan ryckte jag till varje gång jag hörde talas om en dödad amerikansk soldat. Det var ockupanter, men samtidigt var de mänskliga varelser och bara vetskapen om att de dödats i mitt land gav mig sömnlösa nätter. Det spelade ingen roll att de korsade oceanen för att attackera Irak. Jag kände verkligen för dem.

Hade jag inte uttryckt dessa känslor i just denna blog, hade jag idag inte trott det . Nu representerar de rätt och slätt ett antal: 3000 amerikanare dödade under fyra år. Än se´n då? Det är samma antal irakier som dödas under mindre än en månad. Amerikanarna hade familjer? Så synd, det har vi med. Liksom kropparna på gatorna och de som ligger och väntar på att bli identifierade på bårhuset.

Är den amerikanska soldat som dog idag i Anbarprovinsen mer viktig än en kusin till mig som sköts förra månaden, natten till hans förlovning med den kvinna som han velat gifta sig med de sista sex åren? Jag tror inte det.

Bara för att amerikanarna dör i ett mindre antal gör dem inte mer speciella, eller hur?
*******************************************
Översättningen gjord av Ingrid Ternert. Kolla Fredskoalitionen Göteborg
http://www.fredskoalitionen.se. Ge ett bidrag till pg 4064380-1

Uttalande av Linksfraktion i Förbundsdagen inför NATOs toppmöte i Riga

Ju oftare protagonisterna för ett starkt NATO talar om att alliansen naturligtvis inte gör anspråk på rollen som världspolis, desto klarare blir det, att det är precis vad det handlar om.

Därför firar man nu färdigställandet av snabbinsatsförbandet NATO Response Force (NRF). På vilken folkrättslig grund och för vilka politiska mål dessa trupper ska sättas in, är som tidigare oklart. Säkert är dock att Bundeswehr till sist inte kan vägra, när NATO beslutar sig för att sätta in NRF i södra Afghanistan. Mitgegangen ist mitgehangen (ungefär = den som ger sig in i leken får leken tåla).

I förspelet till Riga talas också om en ytterligare upprustning av militäralliansen. Trots att den redan svarar för ca 65 % av de globala rustningarna, ska kapprustningen alltså hettas upp.

Dessutom ska NATO tala med vissa utvalda länder* om "globala säkerhetspartnerskap". Därmed har man erkänt att skjortan är för trång för att fylla den bakom kulisserna påtagna rollen som världspolis. Den nya koalitionen av villiga - påtänkt är framför allt Japan och Australien - ska i framtiden sörja för att NATO också kan verka som ordningsmakt i Stilla havsområdet. Länderna i den regionen blir säkert glada.

Vore de styrande i NATO för en gångs skull ärliga, skulle de i Riga retirera från den ambitiösa planen som global ordningsmakt: deras referensexempel Afghanistan sjunker allt djupare i kaos. Det militära terrorismbekämpandet i ramen för Operation Enduring Freedom har visat sig som den bästa propagandan för rekrytering av nya terrorister. NATOs biståndsinsats har bara höjt osäkerheten i hela världen.

NATOs fixering vid uppbyggnad och utvidgning av den militära kapaciteten muterar till ett självändamål med icke kalkylerbara risker. Om NATO inte har några andra politiska idéer borde man i Riga själva upplösa militäralliansen.

Översättning: Sixten Andréasson

* Till de särskilt påtänkta icke-medlemmarna man vill dra närmare hör Sverige och Finland (Trots allts anmärkning)

(från:http://groups.yahoo.com/group/afghanistan_ockuperat/)

Libanon: Cui bono?

Idag mördades den ledande libanesiske politikern Pierre Gemayel. För snart två år sedan mördades ytterligare en framträdande politiker, Rafik al-Hariri. Bägge var kritiska till det syriska inflytandet i landet. Precis som när det gällde Hariri tutar nu alla västmedia, med Israel och slaktaren-in-chief i Washington, ut att det är Iran och Syrien som ligger bakom. Men var och en med någon insikt i Syriens situation frågar sig vad Syrien skulle tjäna på detta. Landet försöker ju desperat komma ut ur sin isolering med bl a olika ouvertyrer till Iraks regering. Tecken finns också på att kretsar i Väst vill få med Syrien på att städa upp efter den katastrof Bush och Blair skapat i Mellanöstern. I själva Libanon står Syrien starkare i opinionen idag än man gjort på årtionden genom sin relation till Hizbollah. Vad har Syrien i detta läge för intresse av ett möjligt inbördeskrig i Libanon?

Ett inbördeskrig skulle däremot tjäna Israel och uppnå det man inte helt lyckades med under det nyss avslutade kriget: slå sönder Libanon. Inbördeskrig skulle också ge Väst anledning att intervenera (man är redan på plats via FN). Om mordet kan skyllas på Syrien åker Syrien åter ut i kylan. För Bush och Israel ger mordet också värdefulla mediala argument för det anfall på Iran och Syrien de så hett åstundar. Kan krigshetsarna i USA och Israel gå så långt som till politiska mord, statsterrorism, för att provocera fram ett krig? Tvivelsutan! Vi VET att Israel ständigt mördat palestinska politiker. Varför kan de inte mörda libanesiska? Att denna möjlighet aldrig diskuteras i våra media visar att vi glidit mycket långt in i ett protofascistiskt medialt skymningsland.

Krigets vindar










Den 2 oktober lämnade hangarfartygsgruppen Eisenhower sin hemmahamn och avseglade mot Persiska viken. Där skall den ansluta till sin systerarmada med hangarfatyget Enterprise, minsvepare och andra krigsfartyg. Sedd i sitt sammanhang är denna uppladdning bara ytterligare en länk i en USA-Nato-ledd inringning av Iran. Efter Israels förstörelsekrig i Libanon fick flera Nato-länder genom FN-resolutionen tillfälle att föra in land- och sjöstridskrafter i Mellanöstern. Särskilt Tyskland har nu stor flottnärvaro i området.

Den västliga uppladdningen möts av ökade tendenser till motstånd. Militära samövningar genomförs av Ryssland, Kina och flera f d Sovjetrepubliker. Också Iran har genomfört stora manövrer. Ryssland markerade sin ökade militära beredskap för ett par veckor sedan genom krigsspel över hela sitt territorium från Volga till Ishavet, från Europa till Fjärran Östern. Ryska strategiska bombflygplan följdes av kanadensiska och amerikansk jaktplan utanför Alaska. Den ökande miltära uppladdningen runt Mellanöstern har ingående skildrats av Ottawa-professorn Michel Chossudovsky.

De amerikanska framstötarna i Väst- och Centralasien, anfallen på Irak och Afghanistan, det obegränsade stödet till Israel, uppbygget av baser i Centralasien kan lätt tolkas som försök att i första hand omringa Iran. Men enligt "geopolitikern" FW Engdahl är målet i själva verket att komma åt Ryssland och dess väldiga naturresurser. Det skulle i så fall också förklara USA/Natos framstötar i Östeuropa med allt fler militära baser allt närmare de ryska gränserna lisksom de till stor del väststyrda och finansierade orangea osv "revolutionerna" i de få kvarvarande självständiga randstaterna runt Ryssland. Ett aktuellt exempel är försöken att få med gangsterstaten Georgien i Nato.

Den ryska politiska, ekonomiska och militära "återuppståndelsen" har väckt våldsam vrede i Väst, särskilt sedan den ryska staten tog tillbaka landets olja från egna oligarker och västliga oljebolag och därmed stoppade försöken att bryta ned Ryssland. Den väntade demoniseringskampanjen är i full gång. Murdoch- och Bonnierpressen gråter numera sjöar av krokodiltårar över den bristande friheten i Ryssland samtidigt som de själva ingår i en närmast monolitisk medieapparat till stöd för Västs krig och imperialism.

För Bush, Blair och andra västliga krigshetsare lider tiden. Närmandena mellan Ryssland, Kina, Iran och dessa länders snabba ekonomiska tilläxt kan göra det amerikanska projektet för väldsherravälde, en nyliberal värld under amerikansk ledning, PNAC, omöjligt att genomföra. Till detta kommer ökade självständighetstendenser i Latinamerika (läs Chavez tal i FN) och Nordkoreas kärnvapen. Skall USA slå till redan i oktober?

Koreas atombomb...

Det mullrar åter om Korea. Som vanligt ger våra media bara ena sidans argumentering. Som mest får vi den ene eller andre professionelle tyckarens analys. Forskaren Jan Prawitz på Utrikespolitiska Institutet påpekade i en Eko-intervju att landet känner sig hotat av USA och har tröttnat på att hålla sin del i internationella avtal medan USA systematiskt bryter sina åtaganden. Bengt Albons i Dagens Nyheter däremot talar om att landet (alltså Nordkorea, inte USA) "fortsätter agera som en internationell skurkstat" och att "hotet om att genomföra kärnvapenprov ligger i linje med landets ständiga och växande provokationer mot omvärlden". För fullständighetens skull ges här Nordkoreas syn:

Uttalande från DFRK:s utrikesdepartement:

Ny åtgärd för att underbygga krigsavskräckningen

Demokratiska Folkrepubliken Koreas utrikesdepartement utfärdade den 3 oktober följande uttalande om de nya åtgärder som landet kommer att vidta för att understödja sin krigsavhållning för självförsvar:

USA:s dagligen ökande hot om ett kärnvapenkrig och dess illasinnade sanktioner och påtryckningar har skapat en allvarlig situation på den koreanska halvön som inkräktar allvarligt på vår stats högsta intressen och säkerhet och den koreanska nationen står i vägskälet mellan liv och död.

USA har blivit allt ursinnigare i sina militära övningar och uppbyggnad av vapenarsenalen på halvön och i dess närhet i syfte att starta det andra Koreakriget sedan de utfärdade en de facto ”krigsförklaring” mot DFRK genom den stråtrövaraktiga antagandet nyligen av en resolution i FN:s säkerhetsråd.

Samtidigt gör de desperata ansträngningar att internationalisera sanktionerna och blockaden mot DFRK genom att inte lämna några lömska medel och metoder oprövade i ett dåraktigt försök att isolera och kväva DFRK ekonomiskt och störta det socialistiska system som dess folk själva valt.

Den nuvarande Bushadministrationen har gått så långt att man ställt ultimatum att man kommer att bestraffa DFRK om det vägrar att ge efter för USA inom den tidtabell som de satt upp.

Under den nuvarande situationen, i vilken USA:s åtgärder för att isolera och kväva DFRK har nått sin värsta fas, som gått utöver det extrema, kan DFRK inte längre fortsätta att enbart betrakta utvecklingen.

DFRK har redan förklarat att det kommer att vidta alla nödvändiga motåtgärder för att försvara landets suveränitet och nationens stolthet från Bushadministrationens ondsinta fientliga handlingar.

DFRK:s utrikesdepartement är auktoriserat att högtidligt förklara följande i samband med de nya åtgärder som kommer att vidtas för att understödja krigsavhållningen för självförsvar:

För det första: DFRK:s vetenskapliga forskningsområde kommer i framtiden att genomföra ett kärnvapenprov under förutsättningar där säkerheten är fast garanterad.

DFRK tvingades dra sig ut ur icke-spridningsavtalet (NPT) eftersom den nuvarande USA-administrationen övergav det överenskomna ramverket mellan DFRK och USA och allvarligt hotade DFRK:s suveränitet och rätt att existera.

DFRK tillkännagav officiellt att det tillverkade moderna kärnvapen efter att ha gått igenom legitima processer, öppna för insyn, för att hantera USA:s upptrappade hot om ett kärnvapenkrig och sanktioner och påtryckningar.

Det redan förklarade innehavet av kärnvapen förutsätter kärnvapenprovet.

USA:s extrema hot om ett kärnvapenkrig och sanktioner och påtryckningar tvingar DFRK att genomföra ett kärnvapenprov, en väsentlig process för att understödja kärnvapenavskräckningen, som en motsvarande försvarsåtgärd.

För det andra: DFRK kommer aldrig att använda kärnvapen först, utan strikt förbjuda varje hot om kärnvapen och kärnöverlåtelse.

Ett folk utan trovärdig krigsavhållning kommer att gå mot en tragisk död och deras lands suveränitet kommer godtyckligt att inskränkas. Detta är en bitter läxa från de blodsutgjutelser som resulterat av djungelns lag i olika delar av världen.

DFRK:s kärnvapen kommer att fungera som pålitlig krigsavhållning för att försvara statens högsta intressen och den koreanska nationens säkerhet från USA:s hot om aggression och avvärja ett nytt krig och fast värna fred och stabilitet på Koreahalvön under alla omständigheter.

DFRK kommer alltid uppriktigt att genomföra sina internationella åtaganden inom området icke-spridning av kärnvapen och som en ansvarsfull kärnvapenstat.

För det tredje: DFRK kommer att göra sitt yttersta för att förverkliga Koreahalvöns kärnvapenavrustning och bidra till den världsomfattande kärnvapennedrustningen och det slutliga omintetgörandet av kärnvapen.

Eftersom DFRK har utsatts för USA:s kärnvapenhot och utpressning under det senaste dryga halvseklet, föreslog det halvöns kärnvapenfrihet före någon annan och har sedan dess gjort sina yttersta ansträngningar för att uppnå detta.

USA har emellertid missbrukat idén om avnuklearisering som DFRK fört fram, för att isolera och kväva den ideologi och det system som dess folk valt, medan man systematiskt bortsett från all dess storsinthet och uppriktighet.

Det yttersta målet för DFRK är inte en ”avnuklearisering” följd av dess ensidiga nedrustning, utan en som syftar till att lösa de fientliga relationerna mellan DFRK och USA och undanröja själva källan till alla kärnvapenhot från Koreahalvön och dess närhet.

Det finns ingen förändring i DFRK:s principiella ståndpunkt att förverkliga avnukleariseringen av Koreahalvön genom dialog och förhandlingar.

DFRK kommer att göra beslutsamma ansträngningar för att avnuklearisera halvön på sitt eget sätt, sveklöst trots alla utmaningar och svårigheter.